martinaqv

Älskar min köksvägg just nu. Den har gått från skitful till... så himla konstig. Och jag älskar det! och speciellt den där söta geten. Jag vill liksom bara nypa den i kinderna och gulla med den. Innan satt det en hel karta över väggen men den får jag inte upp igen efter att den har ramlat ner. Imorgon får jag finaste besöket av mamma och hunden, längtar!

År 2010 hade precis börjat. Det var min sista termin på gymnasiet och vetskapen om att helvetesskolgången snart var slut spred ljus även i den mörkaste vardag. Jag var fortfarande ung och osäker, men säkerheten på mig själv växte för varje dag som kom närmare studenten. När chansen att söka till praktik i Frankrike kom skyndade jag mig att söka, men vågade inte för en sekund tro på att faktiskt jag skulle få åka iväg. Men chansen kom, och att jobba i en skola med femåringar på ett språk jag knappt förstod och ännu mindre behärskade var en upplevelse som man inte glömmer i första taget, nej aldrig. Månaden i Frankrike gjorde också att jag verkligen vågade söka mig till skolor lite längre bort från hemmet.

Våren fortsatte, studentfester avlöste varandra och de slutliga skoluppgifterna likaså. Jag hade sökt mig till olika skolor, olika långt bortifrån. Alla hade någon form av mediainrikting. Och en dag, en dag när fåglarna kvittrade och allt bara gick så himla bra på en dag, kom jag hem och tittade igenom min post som låg på den vanliga platsen på köksbordet. Ett brev kom från Blekinge Tekniska och samtidigt som jag rev upp brevet visste jag bara att det var ett vanligt "tyvärr" - brev (mitt personliga brev till dom var inget att skryta med direkt), men så var inte fallet. Jag förstod ingenting, jag hade blivit kallad för intervju! Jag minns den dagen, jag visste inte vad jag skulle ta mig till eller vad jag skulle tro. Det var en av vårens varmare dagar och jag tog med min lillebror ner till okq8 för att köpa glass. Jag firade den dagen för att någon faktiskt gillade något jag själv hade åstadkommit. En litet, fjuttigt fjäskbrev.

Sommaren bestod av att arbeta på ålderdomshem och fundera på hur hösten skulle se ut. På något konstigt sätt tvekade jag inte en sekund på att jag hade kommit in någonstans, jag hade ju ändå sökt ungefär åtta olika skolor. Det var inte förrän den dagen resultatet kom, en dag då jag började 07.00 och slutade runt tre. Ingenting gick bra på jobbet den dagen, jag var som en av dom.

Men jag kom in, men vägrade planera min framtid. Efter att jag blivit sur på min vän Emma för att hon sa åt mig att det var dags att ta tag i framtiden tillät jag mig själv att iallafall boka ett studentrum. Sedan åkte jag på kryssning, vinade på min balkong, drog till emmabodafestivalen i den risigaste bil du kan hitta som faktiskt har körtillstånd. Bodde i en vattenpöl, dansade på gräsmattan och bjöds på fiskefjaes av grannen. Efter den vistelsen var jag redo att köpa soffa och annat nyttigt.

Jag flyttade till Karlshamn den 31:a augusti, och kom dit den 30:e. Miljöombytet var nog det bästa som kunde hända mig just då, jag var så trött på den lilla staden i norra västmanland som fortfarande lever på att bruket en gång faktiskt funnits där. I Karlshamn har jag lärt känna så otroligt intressant och sköna människor, och lärt mig en hel del jättemassa. Vad som händer 2011 återstår att se, men jag hoppas att året kommer vara minst lika bra och lärorikt som det här.

Gott nytt år mina kära. Och stor guldkant till er som orkade läsa. Ska försöka krafsa ihop lite bilder åt er som kommer vid 12-slaget. Kisses!

Vill önska alla mina kära vänner och er andra en riktigt god jul, även ni julhatare. Och för er trolösa: Lyssna

Det är kväll, jag är trött och uttråkad. Och det här går fan inte att sluta skratta till.

Imorgon tar jag mig ut på äventyr med fyra brudar. Roadtrippar ner till Emmabodafestivalen och jag ska vara chaffis hela vägen. Laddar med energi, ett par platter cider och liten packning. Yiha!

Hittade förresten en gammal bild på min nalle om någon är intresserad:

För ett tag sedan när jag var i örebro med min vän Pernilla köpte jag mig för första gången på väldigt länge en bok, en bok jag har viljat (viljat, velat, whatever) läsa länge. Boken jag köpte var alltså Skynda att älska, skriven av Alex Schulman. Alex Schulman är en person som jag alltid har gillat på något sätt, skriver på ett väldigt kul sätt - verkar helt enkelt vara en skön människa.

Iallafall.

För er som inte vet handlar boken om hans pappa, som dog för några år sedan. Man hör ju att det är en lite sorglig, gripande bok. Jag har aldrig varit särskilt blödig för böcker, men tycker att sådana böcker kan vara väldigt fina att läsa. Lät som jag brukar läsa många böcker men det gör jag sannerligen inte.

Ännu en gång: Iallafall.

Igår kände jag äntligen att man kanske skulle ta och läsa boken. Kom till sidan 14, känner något blött i ögat och något tungt i halsen. Tänkte på hur i helvete det här skulle gå. Jag hatar att utsätta mig själv för sorg, gråt och elände.
Idag fortsatte jag ändå att läsa boken. Den här gången gick det bättre. Läste ett kapitel, fram till sidan 20. Det gick som sagt bra, till sista stycket kom. Då kände jag hur den där eländiga tunga känslan kom tillbaka. Helvete. Hur ska jag klara av att läsa klart den här boken?

Tro inte jag sitter och smutskastar den. Faktum är att den redan är underbart fin och man kan känna sig in i boken. Läs den. Så läser jag den också. Och är det någon som vill diskutera den sen med mig är den personen välkommen.

Ha en fortsatt trevlig måndagkväll!

Ikväll kör vi klackarna i taket igen. Tänkte köra den dansen här på dansgolvet. Årets partytrick - och året har knappt börjat:

(1:50 & 2:20)

Det är en kylig kväll i slutet  av november. Jag och min lillebror tar en promenad efter att ha fikat med hela familjen, inklusive storebror. Varm choklad och lussebullar. Överallt lyser ljusstakar och stjärnor. I luften ligger en lukt och en känsla av jul, för vi vet att snart är det jul. Det är första advent. På avstånd ser vi mormor och morfars hus, och vi skyndar lite på stegen. Vi vet vad som komma skall.
Inne hos mormor och morfar är julstämningen på topp, det är dunkel belysning med tända ljus, de sitter och fikar lite med bulle och mjölk.

- Har ni sett några nissar? frågar mormor.

Vi skakar på huvudet båda två, säger "nej, inte en enda" i kör.

- Jag tyckte jag såg några smyga här ute, ni får gå ut i friggeboden och kika, säger morfar med ett lurigt flin.

Både jag och min lillebror försvinner ut till friggeboden. Därinne finner vi adventspaket från dessa tomtenissar. Alltid en dricka, ett russinpaket, mandariner, en lussebulle och ett paket som varierar lite år till år. I år blev det en dörrmatta och lite godis.

Åh, vad jag älskar dessa traditioner!

Gästerna anländer om cirka en timme. De jag väntar är Sofie, Emma och Maria. Jag hoppas dom kommer gilla det jag lagar till. Lax blir det. Men nu måste jag duka, skära grönsaker, förbereda efterrätten och viktigast av allt: Laga maten!