en promenad i regnet
Som ni vet är det inte ofta jag bestämmer mig för att göra saker, som att gå ut och gå. Men idag hade jag helt bestämt mig för att gå till city gross. Självklart, självklart börjar det regna redan när jag hunnit ungefär 10 meter uppför gatan. Men jag vänder inte om - jag fortsätter. När jag kommer helt uppför gatan börjar det regna ännu mer, men jag fortsätter. Under tiden jag går lyckas det här lilla regnet utvecklas till snöblandat spöregn, och jag bara går.
Under sådana här omständigheter har jag en förmåga att koppla bort mig själv och befinna mig långt bort i tankarna. Den här dagen var inget undantag. Så där gick jag i regnet, tänkandes på alla tokigheter man haft för sig genom åren, och börjar flina stort för mig själv. Det var tur att jag inte mötte någon där jag gick för då skulle de tro det var någonslags psykopat som gick där helt genomvåt i regnet och fnittrar för sig själv.
Men faktum var att jag mötte någon - eller några. Jag mötte ett gäng mongolider med sin ledare, eller vad man ska kalla det. Där gick jag och flinade utan att knappt märka det själv, jag kunde inte sluta. Ledaren såg ganska besvärad ut. Tror inte hon riktigt visste om hon skulle le tillbaka mot mig eller vara sur för att jag skrattade åt dom. Fast det gjorde jag ju såklart inte, jag skrattade åt mig själv, men det kunde väl inte hon veta.
Iallfall gick jag som i en eurofori hela vägen till city gross, och jag fick mitt billiga te. När jag kom ut sken solen, och jag märkte att den andra vägen som jag tog hem var MYCKET kortare.
Det här med att flina för mig själv förresten, är ingen nyhet. Ibland sjunker jag in i mig själv. Det hände ofta när jag körde på körskola, då kunde det hända att jag helt plötsligt började asflabba åt en tanke. Det tyckte min lärare var mycket kul och brukade fnittra åt mig.
Nu mina vänner, ska jag ta mig ett bad.
Under sådana här omständigheter har jag en förmåga att koppla bort mig själv och befinna mig långt bort i tankarna. Den här dagen var inget undantag. Så där gick jag i regnet, tänkandes på alla tokigheter man haft för sig genom åren, och börjar flina stort för mig själv. Det var tur att jag inte mötte någon där jag gick för då skulle de tro det var någonslags psykopat som gick där helt genomvåt i regnet och fnittrar för sig själv.
Men faktum var att jag mötte någon - eller några. Jag mötte ett gäng mongolider med sin ledare, eller vad man ska kalla det. Där gick jag och flinade utan att knappt märka det själv, jag kunde inte sluta. Ledaren såg ganska besvärad ut. Tror inte hon riktigt visste om hon skulle le tillbaka mot mig eller vara sur för att jag skrattade åt dom. Fast det gjorde jag ju såklart inte, jag skrattade åt mig själv, men det kunde väl inte hon veta.
Iallfall gick jag som i en eurofori hela vägen till city gross, och jag fick mitt billiga te. När jag kom ut sken solen, och jag märkte att den andra vägen som jag tog hem var MYCKET kortare.
Det här med att flina för mig själv förresten, är ingen nyhet. Ibland sjunker jag in i mig själv. Det hände ofta när jag körde på körskola, då kunde det hända att jag helt plötsligt började asflabba åt en tanke. Det tyckte min lärare var mycket kul och brukade fnittra åt mig.
Nu mina vänner, ska jag ta mig ett bad.
Kommentarer
Trackback
